AbsolutThomsson

Det var en helt vanlig kille som gick i klassen under mig. Eller inte ens helt vanlig, han var alltid glad och hälsade på alla. Men hur kunde allt bli så fel? Hur kan man få någon att må så dåligt att de inte längre orkar. Även om jag inte kan påstå att jag kände den här killen så känns det så overkligen. Han var killen som alltid kom fram och pratade när man var på stan och frågade hur man mådde, ytligt men ändå artigt. Vi visste vem den andra var även om vi bara hade gått i samma skola och aldrig var vänner på det sättet. Varje gång jag såg han hade han ett leende på läpparna. Hur kan någon få det att försvinna? Varför vill man inte att de runt omkring en ska vara glada? Jag förstår inte. På riktigt så är det inte många jag känner som kommer fram och hälsar fast båda två vet vem den andra är. De går bara förbi och försöker undvika att kolla, de vet inte hur det ska tackla situationen, varför inte bara säga hej?! Skit samma.
Den här killen som jag uppfattade så glad var tydligen inte det. Men och andra sidan så var det kanske mer än ett halv år sedan jag stötte på honom sist. Några har tydligen varit så jävla onda att han inte längre har orkat. Han hade vänner, han hade till och med haft någon i klassen. Men det hade inte hjälpt. Hur de onda människorna nu kan stå ut med sig själva är en gåta för mig. Att de inte tänkte längre, att de inte förstod hur dåligt han mådde. Eller så gjorde de det, men trodde kanske inte att det skulle gå så långt. Han hade inte ens tagit studenten. Han har varit borta i en vecka om jag har förstått detta rätt. Ingen har kunnat hitta honom.
Han hade gett upp hela sitt liv just i de lokalerna där det kändes som svårast. Där de onda människorna befann sig. Hur någon kan vara borta i en vecka och ingen hittar honom när det var just i skolan han hade befunnit sig när han försvann och där han sedan återhittades är för mig helt ofattbart. Om han försvinner en skoldag är det väl där man först letar?!
Men det spelar kanske ingen roll om de hade hittat honom samma dag, antagligen hade de ändå hittat honom försent. Men hur ens egna klasskamrater kan vara så elaka mot en kille som var så glad och positiv till livet är konstigt? Vad är det man inte tål då? Vill man inte se glada människor? Vill man inte ha positiva människor runt om sig? Hur kan man orka fortsätta leva själv när man vet vad man har gjort den här människan?
Jag hoppas och ber att ni tar hand om era kära, och även de ni inte håller kärt. Det är kanske svårt att aldrig bli arg eller lacka ur på någon. Men någonstans finns det en gräns. Fy fan för alla mobbare. Hur orkar man leva med sig själv och veta att man har gjort människor illa varje dag. Man har gjort någon ledsen varje dag. Vart någonstans påvägen försvann deras samvete?
Man ska inte beskylla skolan, det var de onda som fick honom till det. Men skolan och lärare visste om allt. Han hade fått ett eget duschrum för att de andra var så elaka mot honom. Ett eget rum hjälper inte. Varför var han tvungen att flytta på sig? Och de andra fick vara kvar där det var mest normalt att vara?! Han var väl den som inte gjorde något fel, men ändå blir han straffad. Han får flytta på sig.
Det är alltid så, offrerna får flytta på sig. Blir man våldtagen så är det man själv som får byta skola och inte våldtäcks männen. Samhället försöker hjälpa en men man blir bara ännu ett offer. Man måste kanske byta skola, hitta nya vänner, glömma allt som var ens trygghet.
Jag hoppas verkligen detta får ett slut. Jag vet nu 2 killar på 2 år som inte har orkat längre. De har inte ens fått en chans i livet. Ingen av dem hade gått ut gymnasiet. Båda dessa killar gick på mitt högstadie. Vi var 150 elever, inte så många med andra ord. Man önskar att man kunde ha hjälpt dem. Att man var där, man känner sig så tom. Man ska inte få må så dåligt att man inte orkar ta ett enda andetag till, att man inte orkar tänka på hur underbart livet kan bli. Att man inte längre orkar stå emot de elaka orden. Att man inte orkar stå emot alla blickar.
Ingen borde få må så dåligt.