AbsolutThomsson

Okej nu har jag precis sett på en jätte jobbig dokumentär. Förstår ingenting. Hur fan blir barn till? Om vätet och helium endast kunde bildas i big bang. Så allt väte som finns är stoft från big bang. Som sedan har bildat andra atomer. Men iaf, hur fan blir barn till? Blev ruskigt irriterad. Kanske bara jag som inte har fattat detta än, men snälla hjälp mig att förstå.
Eftersom våran kropp består av 1/3 vatten som är gjort av syre och väte. Och väte endast har och har endast kunnats bildats i big bang eftersom det behövde en sådan hetta. Hur kan cellerna dela på sig då? Vår kropp är ju 1/3 vatten, hur kan vi växa? Vi kan ju inte få med oss lite väte från mamman. Hur får man ihop kroppen och hur kan den växa? Hur kan cellerna dela på sig? Hur kan de bli flera när vi inte kan bilda atomerna?
Hmm, känner mig så korkad just nu så det är sjukt. Känns som om jag har skolkat genom hela skolan. Den som inte känner likadant kanske kan berätta för mig hur detta går till. Suck suck.

Det var en helt vanlig kille som gick i klassen under mig. Eller inte ens helt vanlig, han var alltid glad och hälsade på alla. Men hur kunde allt bli så fel? Hur kan man få någon att må så dåligt att de inte längre orkar. Även om jag inte kan påstå att jag kände den här killen så känns det så overkligen. Han var killen som alltid kom fram och pratade när man var på stan och frågade hur man mådde, ytligt men ändå artigt. Vi visste vem den andra var även om vi bara hade gått i samma skola och aldrig var vänner på det sättet. Varje gång jag såg han hade han ett leende på läpparna. Hur kan någon få det att försvinna? Varför vill man inte att de runt omkring en ska vara glada? Jag förstår inte. På riktigt så är det inte många jag känner som kommer fram och hälsar fast båda två vet vem den andra är. De går bara förbi och försöker undvika att kolla, de vet inte hur det ska tackla situationen, varför inte bara säga hej?! Skit samma.
Den här killen som jag uppfattade så glad var tydligen inte det. Men och andra sidan så var det kanske mer än ett halv år sedan jag stötte på honom sist. Några har tydligen varit så jävla onda att han inte längre har orkat. Han hade vänner, han hade till och med haft någon i klassen. Men det hade inte hjälpt. Hur de onda människorna nu kan stå ut med sig själva är en gåta för mig. Att de inte tänkte längre, att de inte förstod hur dåligt han mådde. Eller så gjorde de det, men trodde kanske inte att det skulle gå så långt. Han hade inte ens tagit studenten. Han har varit borta i en vecka om jag har förstått detta rätt. Ingen har kunnat hitta honom.
Han hade gett upp hela sitt liv just i de lokalerna där det kändes som svårast. Där de onda människorna befann sig. Hur någon kan vara borta i en vecka och ingen hittar honom när det var just i skolan han hade befunnit sig när han försvann och där han sedan återhittades är för mig helt ofattbart. Om han försvinner en skoldag är det väl där man först letar?!
Men det spelar kanske ingen roll om de hade hittat honom samma dag, antagligen hade de ändå hittat honom försent. Men hur ens egna klasskamrater kan vara så elaka mot en kille som var så glad och positiv till livet är konstigt? Vad är det man inte tål då? Vill man inte se glada människor? Vill man inte ha positiva människor runt om sig? Hur kan man orka fortsätta leva själv när man vet vad man har gjort den här människan?
Jag hoppas och ber att ni tar hand om era kära, och även de ni inte håller kärt. Det är kanske svårt att aldrig bli arg eller lacka ur på någon. Men någonstans finns det en gräns. Fy fan för alla mobbare. Hur orkar man leva med sig själv och veta att man har gjort människor illa varje dag. Man har gjort någon ledsen varje dag. Vart någonstans påvägen försvann deras samvete?
Man ska inte beskylla skolan, det var de onda som fick honom till det. Men skolan och lärare visste om allt. Han hade fått ett eget duschrum för att de andra var så elaka mot honom. Ett eget rum hjälper inte. Varför var han tvungen att flytta på sig? Och de andra fick vara kvar där det var mest normalt att vara?! Han var väl den som inte gjorde något fel, men ändå blir han straffad. Han får flytta på sig.
Det är alltid så, offrerna får flytta på sig. Blir man våldtagen så är det man själv som får byta skola och inte våldtäcks männen. Samhället försöker hjälpa en men man blir bara ännu ett offer. Man måste kanske byta skola, hitta nya vänner, glömma allt som var ens trygghet.
Jag hoppas verkligen detta får ett slut. Jag vet nu 2 killar på 2 år som inte har orkat längre. De har inte ens fått en chans i livet. Ingen av dem hade gått ut gymnasiet. Båda dessa killar gick på mitt högstadie. Vi var 150 elever, inte så många med andra ord. Man önskar att man kunde ha hjälpt dem. Att man var där, man känner sig så tom. Man ska inte få må så dåligt att man inte orkar ta ett enda andetag till, att man inte orkar tänka på hur underbart livet kan bli. Att man inte längre orkar stå emot de elaka orden. Att man inte orkar stå emot alla blickar.
Ingen borde få må så dåligt.

Sitter och sprättar hela min kjol. Kom på att jag ville sy om den lite, hmm kul kul. Så nu hoppas jag på att den blir mera lik resultatet som jag ville ha. Men jag vet inte, Sara som kan sy sa att man gjorde så som vi hade gjort innan. Jag som inte kan hittar på lite själv och vi får väl se hur resultatet blir, haha. Det var ju inte lite som skulle sprättas så det har tagit mig lång tid och jag är ännu bara halv vägs. Om jag blir nöjd med kjolen så blir det bild på facebook när den är klar =D.

Ihelgen var det melodifestivalsfest. Med sköna vänner och mycket onyttigheter, kladdkaka och ostbågar fick det bli till frukost eftersom allt inte tog slut. Singstar och Buzz på kvällen efter melodifestivalen för att få upp stämningen igen. Blev ju lite sådär stämning när Christer Sjögren gick vidare. Skämt eller?! På riktigt var det den sämsta låt jag hört på länge. Igår mådde man sådär bra, fattar inte blir ju aldrig bakis. Men igår slog det till, påtal om att bli gammal?!... Så en lugn söndag och måndag får jag väl säga. Fick vara lång ledig :D. Sedan blir det jobb till lördag. Ihelgen lovar jag mina vänner att inte terra er, ska inte ut ihelgen.

Min mamma fyller snart 50. Jag har 2 problem där.
1. Vad ska vi köpa för någon bra present? (Syskonen sågar mina idéer. Och det ska ju vara något fint och dyrt....Svårt.)
2. Mamma har bestämt att hon ska ha tema GUL på festen. Jag behöver alltså en gul outfit. Inte lätt att skaffa i dessa tider. Så någon som vet något snyggt? Har ju 2 gula klänningar men vadå? Man vill ju ha något nytt och snyggt.

Nej, dags att fortsätta att sprätta lite nu, innan Sara kommer hem och stoppar mig ;)

Nu har jag haft lite tråkigt en stund och har bara suttit och läst en massas okändas bloggar. Inte så intressant kanske att läsa om någon människas liv som man inte ens vet vem det är. Men en sak har jag faktiskt lagt märke till och jag håller på att få krupp på det. Nästan hälften av alla tjejer skriver något om hur de inte kan äta klokt, hur de vill gå ner i vikt eller liknande. Varför?! Varför kan man inte bara vara nöjd med sig själv. Ärligt om du själv inte bryr dig om din vikt varför skulle då andra göra det. Men om man skriver var 5:e minut hur tjock och ful man är, hur många tänker då inte omedvetet mera på denna persons utseende? Det kanske bara är jag men vill man inte utstråla självsäkerhet?
Jag vet att jag inte är speciellt snygg, ärligt, kanske låter tragiskt att säga så men jag bryr mig inte om det. Jag ser mig själv inte så ofta ändå så spela roll. Om man nu inte är så snygg så får man väl istället försöka vara en glad och positiv person istället. Men kan ju inte vara ful, tråkig och deppad. Vem vill umgås med en sådan människa? haha. Eh ta det för vad det är istället. Ha kul, ni har ju era chanser framför er hela tiden.
Hinner tyvärr inte mera ska se two and a half men nu :D Hur kul är inte det.
Sov så gott